...Visst kan man det. Och man kan som jag och många andra gå och tro att "sålänge man är normalviktig så äter jag rätt kost". Det var åtminstone vad man fått lära sig. Idag tänker jag helt annorlunda därför att jag idag kan mer om våra hormonella system och vår utvecklingsbiologi.
Jag lyssnade på radion härom dagen och en man ringde in och sade: "Jag arbetar fysiskt och kan äta vad jag vill utan att gå upp i vikt!". Kalasbra. Eller? Är vikten det som på allvar har kommit att svara för om den kost vi äter är bra för oss?
Kan alla som arbetar fysiskt hålla vikten och samtidigt äta vad de vill? Är det enda relevanta i sakfrågan antal kalorier ut och in? Svaret är i min mening ett blankt nej. Det vi glömmer i sammanhanget är våra hormoner och dess betydelse. Att äta 300kcal mjöl respektive 300kcal bregott kommer att påverka vår förbränning totalt olika. För en människa som är mindre känslig för sitt insulin kommer blodsockret inte tas in i cellerna lagras om till fett i samma utsträckning som hos en annan människa med exakt samma blodsockerhöjning. Detta beror på att denne är så pass insulinkänslig att allt socker skeppas in i cellerna. Det som händer då är att både fett- och muskelceller tar in socker och som vi vet så är fettceller sämre på att förbränna det varför det till slut lagras in som mer fett.
Vi går tillbaka till våra 300kcal bregott som samma människor nu tar varsin portion av. Vad händer i deras kroppar nu? Till att börja med slipper vi en blodsockerhöjning, dvs. vi slipper skada våra blodkärl. Det behöver dessutom inte ske en insulininsöndring som har i uppgift att skeppa in sockret i cellerna. Det finns ju inget socker tillgängligt! Så vad händer då? Fettet förbränns och lagras inte in i cellerna. Sen då?
När vi förbrännt det kostfett vi fått i oss går kroppen in och förbränner det inlagrade fettet, nu styr nämligen ett annat hormon i kroppen om man signalerat tillräckligt länge(ca 2v) med en starkt kolhydratreducerad kost att: Nu måste du förbränna fett! Kolhydraterna är borta! Då startar genregleringen en ny process i våra kroppar, något den är designad för men som den inte behövt utnyttja i särskilt hög grad: den producerar glukagon.
Hur såg det ut i deras kroppar när det ätit mjölet? När sockret skeppats in i cellerna och antingen förbrännts eller lagrats in så sjunker blodsockret. De känner sig trötta, orkeslösa, kan få huvudvärk och blir... hungriga(dvs. deras kroppar vill ha nytt socker, de vill höja blodsockernivån igen så att cellerna kan arbeta!). Hur blir det i bregottfallet då?
Glukagonets fiffiga lösning på det hela är att vara med och se till så att glykogen omvandlas till socker i levern. Sockret kommer att portioneras ut i normala mängder och blodsockernivån kommer att ligga på eftersträvansvärda 4-6mmol/l. Dessutom kommer fettförbränningen igång.
Vad fördrar vi? Vad är vi designade för att äta?
Jo, våra förfäder åt vad de kom över. Det vanligaste var att de jagade och inte var de kräsna- de åt det mesta på djuret. De fick i sig animaliska fetter och proteiner sprängfyllda av vitaminer ifrån dessa rovdjur eller gräsätare. Kom de över ett litet oangripet vildäpple eller några hasselnötter som de lyckades knäcka så åt dem de också. Men inte hittade de en vetelängd i ett träd heller? Tål att tänkas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar